sandra

Nu har jag suttit och läst massa dikter av bland annat Fröding. Och det var flera som var till och med riktigt bra, bland annar den här dikter:

"Vallarelåt"- Gustav Fröding

Hör du ej bjällrorna, hör du, hur sången
vallar och går och går vilse i vall?
Korna de råma och påskynda gången,
följa i lunk efter jäntans trall.

Hör, hur det ljuder kring myr och mo:
Lilja - mi lilja - mi lilja - mi ko!
Eko vaknar i bergigt bo,
svarar ur hällarne
långt norr i fjällarne:
lilja - mi lilja - mi ko!

Bjällklangen dallrar och faller och stiger,
suset är stilla och vilar i ro,
skogen är kvälltung och sömnig och tiger.
Endast den vallande
låten går kallande
fram genom nejden kring myr och mo.

Natten är nära och solskenet rymmer,
ser du på tjärnet, hur töcknet står!
Skuggan förlänges, förtätas och skymmer,
snart över skogarne mörkret rår.

Mörk sover taller, mörk sover granen,
dovare sorlar en bergbäcks fall.
Fjärmare klingar den höga sopranen,
vallar och går och går vilse i vall.

Visst är den väl lite svängig? Jag tycker att den är ganska förtrollande på något sätt!