sandra

Nu är jag vaken en dum tid som klockan fyra på natten. Helt omöjligt att sova, men jag är ändå sjukt trött! Knäppt!

Jag var på dejt med barnmorskan igår. En jäkligt olaglig tid som kvart i åtta på morgonen. Hon gjorde det vanliga på mig. Jag fick veta att mitt järnvärde har stigit. Jippie! Från 105(som är på tok för lite) till 111. Så mitt drickande av järntablett-bruss börjar ge resultat. Jag tackar! Hjärtljuden var också bra. Men när hon skulle till och känna på bebisen för att se om den hade fixerat sig så blev hon chockad och fundersam. Lillskiten har de senaste dejterna lega med huvudet nedåt. Men nu blev barnmorskan osäker. Hon konstaterade iallafall att jag har en ovanligt vild bebis i magen. Hon skrattade och tyckte det var gulligt och kul när hon flera gånger fick puffar och sparkar. Hon fick iallafall till slut ta in en till barnmorska som också fick känna på min mage. Och de båda kom fram till att bebisen nog har vänt sig.

Jaha??? Och vad händer nu? Var min första tanke. Hon ringde ett samtal och bokade tid för bedömning. Vilket innebär att jag ska på ultraljud den 2 november för att kolla om lillskiten fortfarande ligger med huvudet uppåt eller om den har vänt på sig själv igen. Om den inte har vänt på sig ska de göra vändningsförsök. Och går inte det ska de mäta mig för att se om jag är tillräckligt bred för att föda ändå. För det ska tydligen vara svårare. Jag garanterade henne att jag har jäkligt breda höfter...

Det där med vändningsförsök är jag livrädd för!!! Har hört så himla mycket dåligt om det. Det känns värre än själva förlossningen. Ush! Jag kommer vara som ett nervvrak tiden innan den 2 november. Och det känns extra jobbigt när gubben inte kommer kunna vara med. Han har någon superobligatorisk pedagogik-grej. Fy fan, säger jag bara! Jag är lite rädd jag! Ville ju ha honom där så jag kunde hålla honom i handen...