sandra

Jag älskar min lilla familj, som snart blir lite större. Gubben är fantastisk på alla sätt och finns där för mig, trots mina humörsvängningar. Han älskar mig för den jag är. Och då kan jag tillägga att han har hört mig prutta, svära, rapa och han har sett mig bajsa, kissa, gråta, skratta hysteriskt och han har sett hela mig (inklusive mina håriga skinkor och mina tår). Det finns ingen annan människa som jag kan vara mig själv till hundra procent med. Jag älskar min man, mer och mer för varje år som går. Jag kommer aldrig kunna ledssna på honom eller sluta attraheras av honom.

Sen har vi ju Embla. Hon är verkligen ljuset i mitt liv. Livet som mamma är helt otroligt underbart och går så jäkla fort! Tänk att man kan älska en liten varelse så obeskrivligt mycket. Hon kan få mig och skratta, även när jag känner mig nere. Hon kan göra så att en klump bildas både i halsen och i hjärtat av kärlek. Jag ser fram emot att se henne växa och utvecklas. Men ibland (ganska ofta) vill jag bara stanna tiden och njuta av min lilla tös innan hon blir tonåring. Tiden med henne som bebis gick så rysligt fort och lika så tiden ända upp till nu. Hon är min lilla flicka och jag kommer alltid finnas där för henne och stötta henne, vilka val hon än gör i livet.

Och snart har vi ju en till i familjen. I början av graviditeten undrade jag ofta hur det ens är möjligt att älska en till liten krabat lika mycket som jag älskar Embla. Hur tusan kan det vara möjligt? Men jag har nu förstått att hjärtat har plats för oändligt mycket kärlek. Så det blir inga problem att älska nästa barn lika mycket.

Jag har haft en enorm tur och funnit mina stora kärlekar i livet. Vissa får vänta länge innan det sker, men jag behövde bara vänta tills jag blev nitton år innan jag träffade min underbart fina gubbe. Sedan behövde jag bara vänta två år till innan jag fick världens underbara tös och sedan ytterligare bara tre år.

Jag har haft en jäkla tur helt enkelt och är tacksam för varje ögonblick med mina stora kärlekar!